Jiu-Jitsu är en kampsport och kampkonst med fokus på närkamp - både med och utan vapen.
Inom Jiu-Jitsu tränas det houvudsakligen försvarstekniker, men enligt dess teorier kan bästa försvar vara ett angrepp. Det övas försvarstekniker mot både beväpnade och obeväpnade motståndare.
Jiu Jitsuns historia
Jiu Jitsu har sitt ursprung från från Japan under Sengoku-tiden i Muromachi perioden (1532) och blev egentligen grundlagt av Takenouchi Hisamori som var en mycket respekterad militär taktiker från Mimasaka provinsen. Takenouchi kombinerade olika japanska kampsportsgrenar som aktivt användes vid situationer där närkamp uppstod. I de omkringliggande nationerna som Kina och Okinawa blev kampsporter som t.ex. Karate utvecklad till att träna slående tekniker. I japansk jiu jitsu däremot, har man fokus på att kasta, avväpna, låsa och kväva vilket i hög grad var mer effektivt vid närkamp, då slag från händerna inte kunde göra mycket skada på en person iförd rustning.
Jiu Jitsuns syfte
Ursprungsformen för Jiu Jitsu är Takenouchi - Ryu som framförallt fokuserar på att parera angrepp från långa vapen såsom svärd och spjut med hjälp av en kniv eller andra små vapen. Under tidigt 1700-tal under Edo-perioden, fortsatte Jiu Jitsuns utveckling på grund av de stränga lagar och krav som grundades av Tokugawa, Shogunaten vars mål var att reducera antalet krig. Även inflytandet från den kinesiska sociala filosofin Neo-Konfucianism, som upptogs under Hideyoshis invasioner i Korea hade en grund till att det spreds i hela Japan.